27 GO’-bitar

Silvermåne över bergen är den ultimata dansbandslåten och Cool Candys är kungarna. Jag har alltid lyssnat på dansbandsmusik parallellt med rock’n’roll. Och ibland hör man inte skillnad. Vad kallar man t.ex Dansa huckle buck?

Och så saxofon. Alltså, det känns i hjärteroten när grabbar öppnar spjällen. Sen är det väldigt tydliga texter som till och med jag inte kan misstolka. Om du kan lyssna på Molly utan att fälla en tår, bör du nog uppsöka läkare. Flicka i kort kort, Kyss mig ömt, Leka med elden är klassiskt dansbandsgodis. Inspelat 1970, ett klassiskt årtal för oss som gillar musik.

Annons

Stolta stad

– Mamma,mamma, negrer!
Jag var fyra år och vi skulle åka Katarinahissen. Jag gallskrek. Generande leende och jag vägrade gå in i hissen med dessa svarta herrar. Det var första gången jag var i Stockholm och jag var en fördomsfull liten man. Nu åker jag dagligen hiss med folk från världens alla hörn, men fördomarna får man alltid brottas med. Och de ska jag vårda ömt.

Nån gång på 80-talet spelade jag ofta en skiva med Village People. Hade inte en tanke på att det var bögmusik. Jag såg aldrig koppling Queen och bög. Inte ens när musikvideon blev populär fattade jag vilka som var bög eller ej. Jag såg bara Frankie Go To Hollywoods musik och älskade David Bowies skivor. Jag hade andra saker att tänka på. Så djupt där inne finns det nog en liten bög i mig också och den lilla bögen ska jag vårda ömt.

Idag talade jag med grannen. Hon är något så märkligt som kvinna. Denna ljuvliga, underbara och väna del av mänskligheten. Denna mystiska och obegripliga varelse, som rör om i huvudet på en sansad och lugn man. Den hemska häxa som gör livet surt för sin närhet. Denna märkliga myt om kvinnan, tänker jag fortsätta att vårda ömt.

Nu är det dryg 30 år sen jag var i Stockholm och Pudas låg i sin låda. Jag har missat både Vattenfestivalen och Pride. Jag tror jag skulle gilla Stockholm. Jag vill åka till Waldemarsudde och titta på tavlor. Sedan vill jag åka Katarinahissen och brottas med mina fördomar.

Gurkburk

Idag var jag på stan och handlade. Ety min bok började ta slut, gick jag till Myrorna för att hitta nåt av intresse. Och vad fick jag se, om inte en liten smäcker staty.

Det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag har en viss fäbless för små smäckra statyer.
Jag kan vara väldigt tydlig om det behövs. Idag har jag varit väldigt tydlig mot min granne.
I don’t love you anymore
När jag satt på fiket och filosoferade, kände jag för att lägga in gurka. Eftersom det inte blir så mycket odlande för min gamla mor, så får jag köpa min väseråsgurka i affär.

Det är ju egentligen inga konstigheter. Jag gör ättikslagen på vichyvatten.
Senapsfrö, dillkronor och några små bitar pepparrot är allt.

Efter några dagar går det att trycka i några gurkor till. Sen är det bara att bida sin tid.

Annars är det mycket OS nu. Mitt största os-minne är nog München 72. Jag hade fintat mig sjuk och stannat hemma från skolan. Sängen stod framför TV pga tapetsering. Melon hade inhandlats och här skulle njutas. Då tar några as (svarta september) israeliska idrottsmän som gisslan och dödar 11. Ridå. Slut på glädjen. Annars kommer jag ihåg Dave Wottle. En skön löpare i keps, som alltid placerade sig sist, för att vinna i spurten. Lasse Virén, Ricky Bruch Ulrika Knape. Skanåker och sparven från Minsk, Olga Korbut. Och alla östtyska simmare! Men det fick jag ingen glädje av, den tragiska dag, då jag skolkade från skolan.

Jag har sorterat gamla foto från mobilen. Det blir mycket skräp. Och alla kort på grannen. Det sticker allt i hjärteroten när jag ser alla bilderna på henne. Men det är bara att sortera och lägga till handlingarna. Nu skall här tas nya foto.

I diket

En gång i min ungdom hade jag en tävlingscykel. Första turen slutade i ett dike. Min kompis hade en blå Cresent och jag en orange. Vi skulle testa de nya hojarna med etappen Skara – Lidköping – Skara. Och vad lätt det gick. Det var fullt påställ till Lidköping. Men en liten detalj hade vi bortsett ifrån. Det gick nedför och vi hade medvind . När vi vände i Lidköping, nästan oberörda och mäkta imponerade av cyklarna, påbörjades en helvetesresa tillbaka. Det var uppför mest hela tiden och vinden piskande i ansiktet. Någon km från Skara stöp jag som klubbad oxe. Jag la mig diket för att dö. Av en tillfällighet kom min far förbi. Han körde taxi och plockade upp mig och min cykel för transport hem. Sen dess har jag bara cyklat för nöjes skull.

Nu för tiden tar jag mig gärna en heldag på cykeln om solen skiner och vindarna är snälla. Att packa matsäck och en termos kaffe och bara njuta av den fina naturen är en lisa för kropp och själ. Jag stannar gärna vid en sjö för att bada och fika. Lika gärna tar jag en sväng till en stad och sätter mig på torget för att studera folkvimlet. Och helst åker jag själv i min egen takt.

Så nu sitter jag förnöjt framför TV och följer OS-cyklingen och varje år följer jag Girot och Tour De France med stort intresse. Och jag vet av erfarenhet att tävlingscykling är ingen lek. Särskilt om det är uppförsbacke och motvind.

66 Borta med vinden

……folk som blivit av med sin drivfjäder kan likaväl gå sta och dö. Det finns ingen plats för dom i världen nu för tiden, och dom är lyckligare när dom är döda.
” Will på Mr O’haras begravning”.
Första delen av Borta med vinden av Margaret Mitchell är nog den största antikrigsskildring jag läst. Så fruktansvärt meningslöst krig är. Och i allt detta vandrar den odrägliga Scarlett omkring och man bara älskar henne. Andra delen är som vilken pigroman som helst.

Jag har en idé om att spela in filmen igen, men nu med svarta skådespelare som vita och tvärtom. Annars är boken väl värd att läsa och filmen är lång.

2 Essayer

Montaigne ger en guidad tur i hur det är att vara människa (man). En citamaskin av Guds nåde. Känns fortfarande fräsch, trots att den kom ut i slutet på 1500-talet.

Ett dåligt beslut år sånt som aldrig kan ändras.

Predikan är en sak, predikanten en annan.

Att smaken av ont och gott till stor del beror på vilka åsikter vi har om dem.

Det är fruktan för att dö, inte längtan efter att leva, som håller den galne fast vid sin kropp.

Det enkla folket är visare, ty det är blott så vist de behöver vara.

Den som har stort begär saknar mycket.

Bara den vakne kan berätta sina drömmar.

När man säger emot mig, väcker man min uppmärksamhet, inte min vrede.

Att överge sitt liv för en dröm – det är att uppskatta det till dess rätta värde.
o.s.v.

Det är en diger lunta att läsa, men väl värt mödan. Kanske den klokaste bok jag läst.

”Live”

– Måste du snöa in så på honom, sa min flickvän. Hon var svartsjuk. Jag var förälskad i en annan man.
Jag träffade på honom första gången i en gammal PV. Ur bilstereon strömmade tonerna av Tenth Avenu Freez-Out och jag blev genast förälskad. Det blev början till en kort men intensiv kärlekshistoria. Att få upptäcka Born To Run för första gången var en religiös upplevelse. Så underbart överproducerat mäktig musik som tog mig med storm. Och jag lyssnade och lyssnade och så kom då äntligen Darkness On The Edge Of Town.

Bruce Springsteen passade som handen i handsken, för en förvirrad ung man. Och min tjej var svartsjuk. Sen kom The River och mitt förhållande till the Boss började knaka i fogarna. Det var en ok skiva, men det fattades något. Och en livebox som inte ville tända till. Sen kom Born In The USA och magin var borta. Förhållandet var slut, men vi är fortfarande goda vänner.
Jag såg aldrig Springsteen live. Jag hade tappat lusten till konserter och muskintresset började plana ut. Jag brydde mig inte. Och nu spelar den Allsmäktige Bruce i Sverige och jag bryr mig inte. Men vi är fortfarande vänner och Born To Run och framförallt Darkness Of The Edge… är två av mina bästa skivor. Kanske t.o.m på Tio i Top!

Min glansperiod när det gäller konserter, inträffade i slutet 70-talet. Jag såg bl.a Jethro Tull, Deep Purple, Stones och Alice Cooper. Brian Ferry var bra, kommer jag ihåg. Sen såg jag Uggla håna raggare i Lidköping. Där såg jag också min märkligaste konsert. Det var Hoola Bandoola Band och Robert Kal-Oskar Broberg som spelade i en aula. Först såldes det Mao-affischer och FNL-märken. Sen satt publiken andäktigt och lyssnade när vi, Hoola och Robban ville rocka. De var ju ett suveränt band och jag har alltid ansett Mikael Wiehe är en av våra största rock’n’roller. Men publiken. Vad gjorde de där?

På senare år har jag återigen börjat gå på konsert. Jag såg ett helt bedårande Gyllene Tider spela på mitt bad och jag såg en händig Gessle spela solo. Jag såg Winnerbeck spela i Mariestad med en magisk solnedgång i Vänern som bakgrund. Och jag såg coola Jill Johnson i Jönköping. Så när andan faller på, så ska jag nog stå där och skråla för, popmusik är kul.

Till slut mina Top3 Springsteen:
1 Candy’s Room
2 Tenth Avenue Freez-Out
3. Prove It All Night

Revolution

För några år sedan läste jag en bok som handlade om en man, som skulle hitta musikens ursprung. På väg till djungeln stannade han och hans älskarinna på ett hotell. När kvällen kom besökte han en butik på andra sidan gatan,för att köpa cigaretter. Då utbröt revolution.

Medan striderna pågick på gatorna satt han hukande i affären och längtade till sin älskarinna på hotellet. Ungefär där kör jag fast.

När det gått ett år efter jag slutat dricka, tittade jag i en pärm med gamla papper. För 30 år sen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag mådde dåligt. Då köpte jag en skrivmaskin och tänkte skriva mig frisk. Att läsa texter jag skrev på den tiden, gör mig mörkrädd. Min dagbok från den tiden är det svartaste jag har läst. En dag ska jag läsa allt och försöka förstå. Jag skrev även dikter.

När jag nu läste den här, fick jag en nästan religiös upplevelse. Jag kommer i håg hur fruktansvärt dåligt jag mådde och insåg att nu var jag där. Nu sken solen på mig igen. Äntligen var jag frisk.

Att vara sjuk, är att vara ofri. Det är som att sitta och huka i en affär, medan det pågår en revolution. Att vara sjuk, är att inte ha några val eller kunna lyssna på sitt hjärta, att hela tiden vara begränsad.
Känslan jag fick, när jag läste min dikt och fann att solen sken igen och luften var skön att andas, var överväldigande.

Det är väl därför jag hakat upp mig på den där boken. Vad spelar det för roll om man får träffa sin älskade eller ej, när det pågår ett krig? Vad är livet värt utan frihet? Vad är frihet?
Så när jag nu strosar vidare på snåriga stigar och gamla trappsteg, så gör jag det i frihet och njuter av varje dag.

jag rekommenderar boken starkt

Revision

jag hatar dig Det började inte bra. Nån dåre hade pajat fönstren till cykelförrådet. Och på radion berättade de om några ungdomar, som tävlade i att starta bränder i Tibro.

Jag blev på dåligt humör helt enkelt. Först uppe på Billingen kände jag mig bättre till mods. Det skulle bli rekordvarmt idag. Jag tänkte möta far i Axvall på fika.

De har gott kaffe här! Vi bestämde oss för att åka över Stenum. En tradition vi har, min far och jag.

Vi hörde korpar skria. du är en idiot Undra sa flundra om mor har alla papper ordning. Jag är revisor!

Debit och kredit. Knoll och Tott. Tina och Marina. Det är ordning med mamma. Räkningarna är betalda och vi åkte ut till hennes koloni.

Snart är det höst och vi åt sill och potäter. jag vill inte se dig mer Det känns som kolonilivet är inne på sin svanesång. Det är nog sista året mamma kan njuta av sin favoritplats här på jorden.

Av med tröjan! Nu är det dags för hemfärd. Innan jag gick upp till mig, hämtade jag min nyckel hos grannen. älskling, jag hatar dig

Strålande tider, härliga tider!

Jag har lagt in sill till far. Han har lite svårt att ge beröm min gamle far, men inlagda sill tycker han om. Så vad gör inte den förlorade sonen för att få lite cred.

– Strålande tider, härliga tider, sa han senast när jag pratade med honom.

Idag påbörjar han sin strålbehandling i Göteborg. Återigen har han rest sig på 9. Han cyklade runt Hornborgasjön i förra veckan och nu har han Gotland i sikte. Det är klart farsan ska ha en burk sill.

Tänkte köpa en ny rakapparat. Igen. De är alltid slut när jag ska handla. Börjar tro att de bara luras och använder den som lockvara. Men idag ska jag på’t igen.

Att tala högt med sig själv har jag hört flera personer göra på stan. De pratar högt och tydligt om sin sin intryck. Direkt och utan filter. Kan det tänkas vara något att följa. Det ultimata sociala mediet.

Jag har börjat scanna mina varor själv, när jag handlar mat på stan. Går väldigt smidigt, men jag måste erkänna att jag saknar det där lilla samtalet med kassörskan. Några trevliga ord och ha det bra. Alltså ”scannern” talar till mig, men svarar inte på tilltal. Men smidigt är det. Jag är en modern man. Jag hänger med.

– Idag har jag varit i stan, säger jag.
– Där var jag igår, blir svaret 99 gånger av 100.
Allt för sällan får jag frågan ”vad gjorde du där”. Egentligen är det inte konstigt att jag är en ensamvarg. Vad har jag för nöje av att lyssna på folks monologer om sig själva, när jag söker samtal.

Nu ska jag hämta min tvätt och sedan åka upp till stan en sväng. Kanske, jag säger kanske, blir det ett bad i eftermiddag. Och så tänker jag lite på min gamle far.