Fråga Dr.Rabarberpolisen

Hey Dr Rabarberpolis!
Jag har känt mig trött och irriterad i halsen.
Håller jag på att bli sjuk?
Mvh. En orolig själ.
~~~~~~~
Hey “En orolig själ”.
Det kan vara en släng av vårallergi.
Om det inte går över.
Uppsök närmaste vårdcentral.
Mvh. Dr Rabarberpolisen.

Så jag fikade på hemmaplan.
Och fyndade en kruka.
35:- var ett kap.
Jag gillar mosaik i allehanda former.
Krukan var handgjord.
Sen lurade jag på en litografi.
Men man kan inte få allt här i världen.
Så jag köpte mig en bit färsk lax.

Och en salvia åkte med.
Ehuru jag ej kan låta bli de sköna kryddorna när det vankas mot vår.
Till laxen tänker jag dock använda citronpeppar.
En underskattad kryddblandning.
Så nu är jag nöjder.
Go´middag!

Hey may!

Det är inte lätt att begripa livets mål och mening.
Det blir bara mer förvirrat med åren som går.
Så jag återgår till oordningen.
Idag har jag bott 33 år i min 1:a m. kokvrå.
Det var inflyttningsfest på valborg.

Jag hade en bärbar svart-vit TV och frysfack i kylskåpet.
Men jag var ung och rädd.
Idag hade jag sagt till mig själv; ryck upp dej pöjk!
Man glömmer fort.

Och i alla städer jag besökt bygger de på höjden, centralt och om möjligt sjönära.
Skara är undantaget.
Det är sånt man funderar på, när man sitter på en höjd och spanar ut över tätbebyggda områden.
Finns det nån 1:a m. kokvrå att hyra, för en stackars förvirrad sate i dagens läge?
Mitt kungarike för en park.

Jag gillar både och.
Jag kryssar för flera alternativ.
Och jag tvättar min tvätt i olika maskiner och grader.
Ty kläder liksom människor kräver varsam behandling.
Ute blåser det snålt och jag hoppas vid Gud att det inte är snö som yr utanför min fönsterruta.
Trevlig valborg önskas.

Prästen visad mig sin nyckel

Jag var i f***ing Ulricehamn.
Ett riktigt köldhål.  
Med  osympatiskt folk.

Men prästen var trevlig.
Hon visade sin nyckel.
Och hon på fiket.
Alltid dessa vänliga cafébiträde.

Men annars såg jag bara misstänksamma ögon.
Jag var en främling.
Snart rullar de mig i tjära och fjädrar, tänkte jag.
Och dumpar mig vid stadsgränsen.

På det vackra torget firades “dansens dag”.
Med eurodisco och dansgympa.
Annars håller jag dansen som den ädlaste av alla konstformer. Men det gäller att dansa i otakt.
Jag gillar inte att marschera.

Här är en hemlighet.
Jag tycker om Ulricehamn iaf.
Det är det här förbenade vädret som ställer till det.
Men man kan ju inte lägga sig ner och dö.
Man får ta det med jämnmod.
Och nu börjar det åska ibland kåkarna.
Just sayin!

Kära Ulricehamnsbor….hey!

Jag har fått resandet i blodet.
Idag Ulricehamn.
På Uddevalla muséum lyssnade jag på ett lunch-föredrag om resande.
Man lär sig ett och annat på resor.

 

Idag är mina ambitioner ringa.
Jag tänker inte bli klokare.
Ulricehamn ska du också glömma.
Jag tar sikte på ett sjavigt café och kyrkan.
Jag har för mig att den var vacker.

Jag har besökt Ulricehamn i ett tidigare liv.
Då såg jag en gata, en kyrka och kassörskan från affären hemmavid.
Hon satt på ett fik och filurade.
Jag tar 08:35-tåget och byter i Falköping.
Med en dåres jämnmod.

Take the 08:35-train?

– Har du hört nåt från sjukhuset, frågar mamma.
Varje dag i två veckor nu.
– Det skulle ta 1 till 2 månader innan du får provsvaret, säger jag varje gång. 
Med  en ängels tålamod.
Ibland ryter jag ifrån på efterhängsna tiggare och gaggiga mammor.
Då får jag välbehövlig ånger.
Men jag är för bekväm för att bry mig nåt nämnvärt.
Jag noterar att känsloregistret är intakt.
Bra där, herr rabarberpolis.

Så det blev ej nåt uteliv i dag.
Vindarna hade inslag av is.
Jag tror jag flyr söder ut.
Sitter och lurar på 08:35-tåget till Ulricehamn.
Först ska jag inte kolla väderprognosen.
Ulricehamn består av en gata, en sjö och ett berg.
Som jag minns.
Vad mer kan en vindpinad stackars sate begära.
Jag låter tanken mogna.

Och jag kom i dem alla….

Sverige är ett vänligt land med vänligt sinnad befolkning.
I allmänhet.
Tågpersonal och cafébiträde i synnerhet.
Sverige består av städer, höga höjder och vackra sjöar. 
Jag  sitter i en liten etta på 4:e våningen och är lite småsur på solen. 
Jag  vilar och reflekterar.

Idag går jag från duntäcke till ett lättare sommartäcke.
Jag inventerar shortsbeståndet.
Och konstaterade ödmjukt.
Jag kom i dem alla.

Så varför våndas över en och annan godsak.
Jag kompenserar.
Jag bestiger höjder och äter bakelser.
Så nu fattas bara färg.
Den bruna.

Det drar kallt från en öppen balkongdörr.
Jag kompenserar den irriterande solen med ett kyligt tvärdrag. Fiffigt.
Nu tar jag söndag.
Om det blir lite varmare går jag ut till torget och sätter mig.
Med en termosmugg kaffe.
Men jag lovar inget bestämt.

Hey baby…det regnar

Nu har jag kuskat land och rike runt i veckorna två och jag är fortfarande ogift.
Idag var jag i Alingsås.
Jag är ett fynd!

Jag spanade på gator och torg.
Jag spanade på café.
Och strosade.

Jag spanade i slott och koja.
Jag spanade från höga höjder och djupa dalar.
Och allt jag såg var regntunga skyar.

Överrumpla mig!

Jag söker mig till befolkade platser.
Där vill jag ha lugn och ro.
Bland folk och fä.
En soffa vid en sjö, en höjd att spana från och ett sjavigt café.
Det är allt jag begär.

Jag provar Alingsås idag.
En trött man tar ett sista krafttag.
Sen släpper jag detta.
Och hälsar våren välkommen med små medel.

,

Men idag tar jag tåget.
Raka spåret till Alingsås.
Med öppna ögon och oförberedd.
Jag kommer till elvakaffet.

Trött på kuskandet

Man befarar de värsta.
Museum i Falköping luktar fornminne lång väg.
Men icke sa Nicke.

 

Det var full rulle.
Rock´n´roll och fri entré.
Gånggrifterna fanns en trappa upp.
Jag köpte ett riddarkors.

Man kommer inte undan Arn.
Sedan tog jag årets första utomhusfika.
En ren njutning.

Min odyssé börja nalka sig slutet.
Nästa vecka förväntar jag mig cykelväder.
Jag trivs bäst på två hjul.
Vindstilla och lätt nedför.

 

Klockan klämtar för våren

Jag går på halvfart 24 tim/dygn.
Här görs allt grundligt.
Idag Skara, imorgon Alingsås.
I sakta mak.

Regnet hänger i luften.
Jag känner att det river en aning i halsen.
Man kan ej veta vad för sorts sjukdomar som härjar i vårt avlånga land.
Jag är vaccinerad  mot högresta ambitioner.

Jag ser ut över världen.
Och känner en stilla höjdskräck.
Tanken svindlar långsamt.
Så jag brukar trappan.

Och styr kosan mot Skara.
Om jag är på det humöret fortsätter jag till Falköping.
Det ska väl finnas nåt mediokert café att rasta sin slätstrukna figur på.
Så ser det ut här i regionen.
Regionen runt, baby!