När jag såg Mats Odell i Historieätarna igår så tackar jag Gud att kristendomsundervisningen förpassades till avgrunden i den svenska skolan.
Vi har flumskolan att tacka för mycket.
Det är först på gamla dar jag återstiftat bekantskapen med den allsmäktige skaparen.
Jag kommer aldrig begripa mig på den kristna högern.
Vänersborg gjorde mig salig.
Först tänkte jag ta första tåget hem.
Sedan började ett planlöst strosande på gator och torg.
Efter drygt fyra timmar blev de gamla benen trötta.
Jag har trevligt på mina resor.
En stads innersta väsen hittar man i marginalen.
I gränslandet mellan byggd och obygd.
Att se det lite från ovan och sidan om.
Ett berg, en sjö eller en bro.
I centrum är alla städer lika.
Över Skräckleparken vakar Frida.
En gång försökte jag lära mig Längta till Italien utantill.
Det gick inte alls.
Där små citroner gula, de växa uppå strand.
Där näktergalar drilla, i dalen mörk och stilla.
Intill resecentrum ligger det gamla stadsfängelset.
Släpp fångarne loss, det är vår, skaldade Birger.
Prygla dem blodiga, skränade den kristna högern.
Det offentlig spöstraffet avskaffades 1855.
Nu har vi internet.
En gigantisk bro, en park och en korv med mos.
Det är vad man hinner med på 4 timmar.
Att stilla kontemplera med kameran i högsta hugg är en lisa för själ och kropp.
Att ströva på okända gator.
Det är en stilla nåd att be om.
Idag lurar jag på en ny kaffebryggare.
Det är ännu mörkt, men det har lovats solsken.
En sista cykeltur till Ica Maxi känns som ett möjligt alternativ.
Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land.
Där små Citroner gula, de växa uppå strand.
God morgon!