På vägen mellan Skövde och Skara finns ett kors.
Förr om åren satt där alltid en blomma om sommaren.
Jag stannar där ibland.
På toppen av Billingen mittemot rastplatsen.




Vid en hållplats såg jag Krister.
Han var den förste som ringde på när vi flyttat in i Bågen.
– Får jag leka med eran store pöjk, frågade han mamma.
– Han vill nog inte, sa hon.
– Den lelle då, fortsatte han.
Det var undertecknad.
Han hade en bror också.
Det var den ende i familjen som inte var blind.
Vi kallade honom Alexander Lukas.
Om jag minns rätt.

Ibland frågar jag mamma.
Berätta hur det var när kölden ven runt stugknuten och ni satt med tomma magar och gnagde med era trasiga barnatänder på det murkna köksbordet?
Det har aldrig gått nån nöd på oss, svarar hon.
Det har alltid stått mat på bordet.
Men, säger jag…men.
Idag fikade jag på Klostercafét.



Så provade jag min reservmobil.
Den har bättre kamera.
Men sämre batteri.
Vilket dilemma.
Jag tog en tur till Våmbs kyrka.
Där jag tänker gifta mig.
Nu saknas bara en liten detalj.
Men i Sverige får ju män inte vara män och vice versa.
Så till våren åker jag till Kaukasus där kvinnorna är riktiga kvinnor.
De spottar inte glaset och kan försörja en man.
De visar med hela handen och smeker med den andra.
Kosackkvinnorna kan ta hand om en stackars förvirrad rabarberpolis.
Jämlikheten har gått för långt i det här landet.

Det var bedårande vackert på Billingen.
Jag hade lätt medvind.
Folk var vänliga och kaffet smakade utmärkt.
God afton!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …