Jag är med stativ.
Ett skepp kom lastat från Polen.
Fraktfritt och utan prut.
Det tog inte ens en vecka.
Nu väntar jag på mitt nya objektiv.
När jag var tio tog mamma och jag bussen till Skövde Folkets park och såg på Hep Stars.
Jag skulle kunna ta en kula för mamma.
Idag lotsade jag henne tillrätta på sjukhuset.
Du har fått trettio år till skänks tack vare klaffen, sa läkaren på göteborgska.
Det är en riktig solskenshistoria, fortsatte han och log.
Mammas stor bekymmer är pengar.
Att göra rätt för sig.
Att hitta sina pengar som hon omsorgsfullt gömt.
Respekten för pengar och dess värde ligger djupt förankrat det gamla statarblodet.
Jag lägger ut för dig, säger jag för femtioelfte gången.
Och alla hemsamariter.
Hur orkar de med tjafset.
Tjatet och ältandet och oron.
Jag blir trött bara jag tänker på´t.
Sjuksköterskan var emellertid lite barsk.
Just sayi´n.
Så här sitter den gamle stofilen och väntar på sitt teleobjektiv från Sydkorea.
Vad ska vi ta oss till med han?
Är det inte hög tid att byta gardiner?
Tvätta fönster och golv.
Det är väl sånt man kan fundera på medan regnet piskar mot rutan.
Go´kväll!
rabarberpolisen 